Nu har vi träffats i 2 veckor stort sett varje dag förutom när han var på kryssning. Kändes skönt att få vara ifrån varann.

Lite rädd att jag lurar mig själv och att han lurar mig. Man har ju en del i bagaget som gör att man hela tiden letar varningssignaler. Han har ju själv sagt att han har blivit kär i själva kärleken några gånger o lurat sig själv o jag vill inte falla offer för det. Njuta gör jag stundtals men det är något i mig som säger annat men kan inte sätta fingret på det.   

Han är jättego o mysig o omtänksam men jag är inte van vid det, varför kan jag inte bara njuta o låta allt ha sin tid? Tror det har mycket med att göra med idioten jag var ihop med för några år sedan. Alla har vi ett bagage men känns som om mitt bagage är för stort. Jag har o känner att jag gått vidare men just tilliten till andra män är ganska svår. Jag är som en öppen bok o talar om vad jag känner fort o vill mycket nästan på en gång med. Det är har ju för sjutton bara gått två veckor o jag grubblar redan o funderar på hur jag vill ha det. Känner stundtals att jag vill ha honom o i ett annat ögonblick vet jag inte. Han är supermysig o go på alla sätt o vis men jag behöver så mycket närhet i början för att känna mig mer säker än någonsin.

Har inte fått den närheten nu veckan som varit o nu är vi inne på 3e veckan. Ska försöka låta allt ha sin tid men det är svårt. Ibland önskar man att det fanns garantier i kärlek men sen o andra sidan så lär man ju sig inte av sina misstag man gör när något går galet. Underbara barn har han, han är underbar han med men varför tvekar jag? Varför är jag så osäker? Nåväl... det ger väl sig det med..

En dusch blir det nu o skölja av alla funderingar o bara vara tror jag minst sagt var.   

Ha en fortsatt bra kväll! Kram till den som behöver en...