Mannen som jag träffade, visade sig inte ha känslor för mig men ändå så får jag inte i hop mattematiken i det hela.. Om man inte har känslor för någon varför gråter man hejdlöst då? Skriver ett sms när man är halvvägs hem: "Jag bara gråter o gråter men vet inte varför, helst av allt vill jag bara be dig komma tillbaka!!!" Han mår psykiskt dåligt till o från och jag tror att han är livrädd för att få det riktigt bra o straffar sig själv bara för att den kärlek han en gång hade bara lämnade honom utan att ge en riktig förklaring varför o efter henne så har han haft ett flertaliga tjejer som kommit och gått. Hans närmsta vänner har sagt att jag är bra för honom men det är ju han som fattar besluten. De har sagt åt honom att för en gång skull har du träffat en smart tjej men framför allt en som tänker..

Visst gör det ont i hjärtat att han påstår sig inte vara kär i mig som han borde men man klandrar sig själv för det gick för fort fram och jag ville ha svar som han inte kunde ge mig och jag fortsatte pressa o såg inte signalerna.

Värsta är att ca en och en halv vecka efter uppbrytandet sitter här i hans hus. Plågar mig själv. Trodde jag skulle fixa det men tydligen inte. Det är inte så mycket känslorna för honom eg. utan allt jag gjort med hans hus. Målat, städat.. allt som sagts och gjorts från hans sida som fick mig att tro annat.

Planerade lite för framtiden. Jag var tvungen att ifrågasätta varför planerar man för en framtid om man inte har känslor för någon? Jag vet att jag skulle då inte gjort det. Hans svar var att det gör man per automatik då du faktiskt varit mer här än Han har gjort mig mer illa med det verbala som satt sig i minnet på mig. Jag har väldigt bra minne, tyvärr! Känslomänniska som man är.. Det är inte alltid lätt. Jag borde göra en riktig rannsakan av mig själv. Blir ju överkörd varje gång pga att jag är för snäll, ställer upp på den man tycker om till 110%. Han är en bra kille innerst inne (nej, jag låter inte mina känslor tala i det här fallet!!!) men tyvärr för mycket psykiska problem som han väljer att blunda för. Han kommer aldrig komma vidare om han inte tar tag i det som är jobbigt. Ingen mer än han kan göra den förändringen. Man kan komma med råd men då tycker han man är jobbig. Dricker varje helg, fredag o lördag och när han väl dricker o har druckit mycket så får han oftast dippar o säger saker om hans liv som man inte vet för då skiter han i hur allt slutar o tror att jag ska bli sårad av sådant som hänt i hans förflutna. Jag vet själv har varit deprimerad själv en gång i tiden. Jag vet att jag har det bättre utan honom men något håller mig kvar här, vad vet jag inte..

När man väl träffar en bra kille o det skiter sig så undrar man vad i helvete man gör för fel så en rannsakan ska göras helt klart av mig själv!! Har ju varit singel i lite över 2 år med vissa små romanser så jag har då definitivt inte brådis..  Usch, nu kom jag av mig o märker att jag upprepar mig men orkar inte redigera texten så ni får ha överseende med detta!   

Nåväl.. ska inte röra till det mera men ska försöka bli mer aktiv med att skriva.. för jag märker att många stenar lättar från bröstet när jag väl gör det!!

Ha det bra mina få trogna läsare!!

Kram till den som behöver en! :)

Nu har vi träffats i 2 veckor stort sett varje dag förutom när han var på kryssning. Kändes skönt att få vara ifrån varann.

Lite rädd att jag lurar mig själv och att han lurar mig. Man har ju en del i bagaget som gör att man hela tiden letar varningssignaler. Han har ju själv sagt att han har blivit kär i själva kärleken några gånger o lurat sig själv o jag vill inte falla offer för det. Njuta gör jag stundtals men det är något i mig som säger annat men kan inte sätta fingret på det.   

Han är jättego o mysig o omtänksam men jag är inte van vid det, varför kan jag inte bara njuta o låta allt ha sin tid? Tror det har mycket med att göra med idioten jag var ihop med för några år sedan. Alla har vi ett bagage men känns som om mitt bagage är för stort. Jag har o känner att jag gått vidare men just tilliten till andra män är ganska svår. Jag är som en öppen bok o talar om vad jag känner fort o vill mycket nästan på en gång med. Det är har ju för sjutton bara gått två veckor o jag grubblar redan o funderar på hur jag vill ha det. Känner stundtals att jag vill ha honom o i ett annat ögonblick vet jag inte. Han är supermysig o go på alla sätt o vis men jag behöver så mycket närhet i början för att känna mig mer säker än någonsin.

Har inte fått den närheten nu veckan som varit o nu är vi inne på 3e veckan. Ska försöka låta allt ha sin tid men det är svårt. Ibland önskar man att det fanns garantier i kärlek men sen o andra sidan så lär man ju sig inte av sina misstag man gör när något går galet. Underbara barn har han, han är underbar han med men varför tvekar jag? Varför är jag så osäker? Nåväl... det ger väl sig det med..

En dusch blir det nu o skölja av alla funderingar o bara vara tror jag minst sagt var.   

Ha en fortsatt bra kväll! Kram till den som behöver en...

Livet leker just nu även om det är lite sorg i hjärtat med den dejt jag dejtar nu.. På måndag gäller det för honom.. Opererar sig o blir steril.   Lite ledsamt är det allt men vissa saker överväger mer oxå. Jag har ett barn sen tidigare från ett annat förhållande. Han har 2 barn sedan tidigare samt ännu ett barn som bara är i spädbarns åldern där den mamman har förbjudit honom att träffa barnet. Vill ju trots allt ha minst ett barn till max 2. Min son önskar sig en lillasyster eller lillebror, han börjar bli självgående med så det blir lite som att börja om på nytt både för mig o om det blir något med mig o dejten ifall han inte gör operationen. Han har gått o tänkt på detta väldigt länge o han verkar fast besluten om att genomföra det.

Jag kan förstå hur han tänker, rädsla att bli lämnad igen o igen som han har blivit. Hur ska man få honom att förstå att jag är inte som alla andra tjejer. Jag ÄR villig att kämpa o stanna kvar för jag vill ju ha en långvarig relation o verkligen satsa på det o inte sticka så fort det känns svårt. Det är ju oftast lättare att sticka när det känns svårt o man är oftast feg o gör det. Jag vill INTE ha det så.

Han är en riktigt supermysig kille på alla sätt o vis, verkar ha hjärtat på rätta stället. Så mycket som jag skrattat ihop med honom har jag helt ärligt inte gjort med någon annan som jag dejtat eller haft ett förhållande med. Det känns faktiskt skönt att han är likasinnad mig och öppna kort har vi kört ända sen vi träffades. Det har varit väldigt skönt att det ha varit så. Upptäcker nya saker om varandra varje dag o det mesta har bara varit på plussidan. När något har varit på minussidan så har vi talat om det för varandra. Tack o lov är vi inte jättelika o det vill jag heller inte.. Vi har mycket mer att lära oss om varandra o det är ju inte så att det går över en natt. Får väldigt mycket närhet vilket är väldigt viktigt för mig! Om han fortsätter som han gör nu så kan han vara min själsfrände o han kommer inte ångra sig för kärlek det har jag mycket att ge om det är rätt person. Jag är inte den som sårar någon iaf inte medvetet.  Som det känns nu så kan han faktiskt vara det.. Tiden får helt enkelt utvisa.

Är superrädd att han charmar mig nu o sen visar sig vara en annan, det vore inte första gången jag skulle gå på det isf. Ibland är man bra naiv o blåögd o tror det bästa om folk även om man blivit djupt sårad av någon närstående eller en kille så försöker man igen o igen lita på nån. Har blivit mer försiktig dock, man vill gärna tro gott om folk tills de bevisat motsatsen. Tyvärr är det ju så att de personer som faktiskt är bra, är de personer man förlorar för att man kanske har varit för misstänksam osv..

Vet att jag är sjukt rädd för att bli sårad o att den lycka man en gång haft inte kommer åter. Det ska finnas en för alla men finns det verkligen någon för mig?? Den här gången hoppas jag att det faktiskt är min tur o att jag funnit rätt. Som sagt att tiden får helt enkelt utvisa..

Nu ska jag vara social med min dejt o hans vän!! :) Ha en trevlig kväll det ska iaf jag ha.

Kram till den som behöver en..